Rorschachmetoden

Rorschach-testets tio tavlor härrör från 1920-talet. Sedan dess har metoden utvecklats och använts enligt olika riktningar och skolor. På 1970-talet gjorde John Exner i USA en sammanställning och utveckling av de olika traditionerna och kallade sin version A Comprehensive System. Härmed fick Rorschach-metoden ett nytt uppsving.

Som grundsten finns en omfattande databas av Rorschachprotokoll, kodade enligt principer som gör det lättare än tidigare att göra statistiska jämförelser. I moderna beskrivningar av Rorschachmetoden betonas ofta at den är en performance-baserad uppgift, att testdata är ett urval av faktiskt beteende insamlat under standardiserade former, och att det därför kan ge information om testpersonens personlighet som han inte själv är medveten om. Processen, att utifrån många alternativa möjligheter förklara för en annan person hur man ser på saker, förs fram som det som ger metoden validitet.

Man har funnit stöd för att Rorschach kan predicera viktiga och kliniskt relevanta beteenden och behandlingsutfall, identifiera kvaliteter knutna till god och dålig behandlingsprognos, mäta personlighetsförändring som en funktion av behandling och bidra till differentialdiagnos, särskilt för psykotiska störningar.

Metoden används idag i olika sammanhang, exempelvis inom rättspsykiatri och allmän psykiatri, vid behandlingsplanering, som hjälpmedel vid psykoterapi-utvärdering och som urvalsinstrument.

Rorschachtestet och dess användning debatteras återkommande. Det senaste decenniet har en hel del metodforskning gjorts och metoden utvecklas kontinuerligt. Vetenskapligt stöd finns för att scoring och tolkning kan göras på reliabelt sätt, att stabiliteten över tid är rimlig, att validiteten överlag är i klass med andra accepterade mätinstrument och att metoden är kliniskt användbar, såtillvida att den tillför meningsfull information som inte kan fås på annat sätt.